Vilken dag!

Godmorgon!

Här svänger det fort som fan! Lika trevlig som dagen var i förrgår lika jobbig var gårdagen.

Det började hyfsat med att jag konstaterade att Selmas svullna trampdyna minskat i storlek och det fanns hopp om livet men dagen fortsatte verkligen inte så bra.

Regnet skvalade ner på morgonen och när jag stod färdigklädd med regnskydd upp till hårrötterna var det ingen hund som var intresserad av att äta frukost i det, hm, gröna. Doris och Alma masade sig så småningom ur sängen medan Selma knappt lyfte på ögonbrynen och knep ihop ögonen hårt för att jag skulle tro att hon sov djupt. Med tanke på hennes tass lät jag henne ligga kvar medan vi andra trotsade vädrets makter och gav oss ut.
Efter en lite mindre promenad än vanligt dukade jag upp frukosten och tappade så klart mackan rakt i en vattenpöl. Hundar och jag tittade fånigt på den blöta degklumpen. Doris som tycker att ingen mat ska förspillas ville så klart äta den i alla fall och sparkade omkull min kaffekopp när hon attackerade degklumpen innan Alma skulle hinna ta den. Suck! Jag packade ihop min ryggsäck och gav mig av hemåt.

Väl hemma blev min dag aningen mer dramatisk än man vill ha. Jag hörde ett konstigt ljud från hallen och ser Alma med fram- och bakben på höger sida tätt uppdragna mot kroppen medan hon släpade sig fram med kroppen i golvet på ena sidan och benen sprattlande på andra. Hon var icke kontaktbar och anfallet varade ca 1 minut. Under tiden gick det inte att få ner benen från kroppen. Efter anfallet var hon trött och såg alldeles skräckslagen ut. En stund senare lade hon sig ner och somnade.
Jag ringde en veterinär och det är högst troligt att det var ett epilepsianfall. Om en hund får ett anfall för första gången när den är så pass gammal som Alma (sju år) beror det oftast på någon annan sjukdom än epilepsi. Allt från hjärntumör till obalans i något annat organ enligt veterinären. Hon tyckte att vi skulle avvakta och se om hon får fler anfall. Det kan ha varit en engångsföreteelse och vi vill inte slå på stora trumman redan nu. Vi håller ett öga på henne hela tiden och håller tummarna. Idag är hon som vanligt och vi hoppas att det förblir så. Min lilla älskade Alma.

Som om detta inte vore tillräckligt halkade jag på hallgolvet och knockade dörrposten med resultat en ordentlig bula och blåmärke med blodet rinnande intill ögat. Konstigt nog höll mina nya fina glasögon trots att slaget tog precis bakom bågarna. Givetvis slog jag armbågen i golvet så det tjongade om det och orden jag uttalade passar inte i skrift. Jag lovar!

Allt detta hände innan förmiddagen var över och resten av dagen tillbringade jag sittande på golvet studerande min Alma och med insikt om att jag för säkerhets skull inte skulle röra mig för mycket med risk för att både jag och Alma skulle hamna på akuten.

Måtte den här dagen bli bättre.
Ha en underbar dag!
Kram