Alltid tomte.

Godmorgon!

Lucia. Inte fick jag vara lucia i barndomen inte. Har man råttfärgat hår och glasögon får man vara glad om man får vara tomte eller pepparkaksgubbe. Längst bak i ledet fick man stå och vara nöjd om någon överhuvudtaget såg en bakom alla långa (jag var dessutom väldigt liten) vitklädda tärnor och stjärngossar. Dessutom skulle tomtarna och pepparkaksgubbarna inte sjunga och jag älskade att sjunga! Nej, vi skulle gå omkring och dela ut pepparkakor och vara tysta. Jag sjöng allt lite i smyg i alla fall.

Längst fram stod alltid den söta tjejen med sitt långa blonda hår och vackra krona på huvudet. Den som alla tittade på. Ofta dessutom den populäraste tjejen i klassen. Man skulle ju välja lucian. Som om man behövde ännu en påminnelse om vem som var populärast i klassen. Och sötast.

Bitter? Inte ett dugg men jag hoppas att man gör lite annorlunda idag. När våra barn gick i förskolan fick man vara vad man ville så luciatåget bestod av fem lucior och en massa tomtar faktiskt. Det fanns inga tärnor och inga stjärngossar och det var det sötaste luciatåg jag någonsin sett. Alla sjöng mer eller mindre bra och det var skön musik i mina öron. Man fick göra lite som man ville.

Min revansch kom dock med dottern som blev vald till Lucia i skolan och var den sötaste Lucia jag någonsin sett och som läste en dikt med hög och klar röst.
Då var jag Lucia genom henne. Min tös blev vald av de andra. Min tös var tillräckligt söt för att vara Lucia. Skön revansch för mamma.

Ska man dra på sig en särk, sätta ljus i håret och lussa för hundarna tro? Man kan ju låtsas att dom valt mig. Inte för att jag är lång, blond och söt utan för att jag är deras idol. Kanske.

Ha en underbar dag!
Kram