Nu blir det verkligt.

Godmorgon!

Uppesittarkvällen slutade inte så kul här i huset. Lilla Alma krampade och anfallet såg exakt likadant ut som förra gången. Ca 1 minuts kramp med benen på höger sida uppdragna intill kroppen. Enda skillnaden var att hon inte var lika "borta" som förra gången.

Nu är inte längre frågan om vi ska göra en grundlig undersökning utan när vi ska göra det. En del kanske tycker att det är fel av mig att vänta till efter julhelgen men det kommer jag att göra i alla fall. Hon är pigg och mår bra på alla sätt utom när hon har anfallen som nu är upp i två till antalet.

Jag är sjuk av oro för min lilla tös. Jag tror inte jag får några svar så här i julhelgen så jag väntar. Ska jag ta henne till vår vanliga veterinär eller ska jag ta henne till sjukhuset? Jag tror jag väljer sjukhuset där dom har större resurser. Nu ska hon undersökas från topp till tå och jag är livrädd för vad dom ska hitta. Så här är jag. Jag behöver ett litet tag på mig för att vänja mig vid tanken på vad som kan vara fel. Jag gör likadant med mig själv. Drar mig för att gå till en doktor eftersom jag alltid tror det värsta. Jag är ingen dålig hundägare för att jag väntar lite. Bara en väldigt rädd sådan. Jag vet. Om jag åker iväg direkt får jag svar fortare. Jag vet. Men då blir det verkligt och det vill jag inte.

Tanken på att det skulle vara något allvarligt fel på min lilla tös får mina tankar att vandra till Ebba. Allting blev värre när vi kom till sjukhuset och jag vill inte uppleva detta igen. Jag vet att mitt resonemang inte är logiskt men jag är så rädd. Rädd för vad dom ska hitta. Eftersom veterinären sa till mig vid samtalet jag hade efter förra anfallet att det oftast beror på något annat än epilepsi när hunden får första anfallet i så pass hög ålder som Alma har jag nu i tankarna allt ifrån hjärntumörer till andra hemskheter. Jag behöver lite tid. Är jag en dålig matte då? Borde jag sätta mig på sjukhuset där det förmodligen bara finns jourverksamhet idag? Bara jag kan ta det beslutet och eftersom jag är som jag är så blir det nog att jag väntar till efter helgen. Jag försöker intala mig själv att det är det bästa. Allt för att jag är så jävla rädd.

Detta är dilemmat med att ha hund. När man tillåter sig att älska. Om vi har tur får vi ha våra hundar i 10-14 år. Max. Det är inte lång tid. För mig är mina hundar allt och 10 år är alldeles för kort tid! Om det då som i Ebbas fall kortas ner till 5 år hinner man inte följa med i åldrandet och acceptera det faktum att hunden blivit gammal och trött. Hon fick inte bli gammal och trött. Bara sjuk. Alldeles för tidigt.

Detta blev en morbid blogg så här på julaftonsmorgonen när jag sitter och tittar på min lilla tös och undrar vad som fattas henne. Jag är rädd. Så jävla rädd. Jag vill inte uppleva detta igen. Inte än. Inte nu. Inte någonsin. Jag tänker försöka låtsas att allt är som vanligt. Några dagar till. Är det fel?

Ha en underbar dag!
Kram