Då händer det!

Godmorgon!

Nu är det där igen. Samvetet. Smyger sig på en när man minst anar det. Gärna mitt i natten när man egentligen borde sova. Sitter där på kudden och hånar och petar på en med vass tunga. Till sällskap har samvetet Oron som inte petar men väl gnager som en liten mus som hittat en god ostbit. Oj, så effektiv den är. Gnager och gnager och gnager.
Jag vrider mig hit och dit och försöker undkomma dess vassa tänder. Lyckas inget vidare.
Kniper ihop ögonen extra och försöker tvinga hjärnan att ta en annan vändning: nynna på en sång i huvudet kan funka ibland men denna gång hör jag bara "ödessymfonin". Ok, då försöker vi med något annat. Jag tänker hårt på positiva saker. Staplar dom ovanpå varandra tills dom rasar samman i en hög. Sönderslagna av Mr. Depp och då talar jag inte om Johnny.
Mitt i högen ligger jag och försöker simma bort från det som tar andan ur mig. Simmar som en olympisk simmare som ser guld i bassängkanten. Jag andas inte. Bara simmar.......

Då händer det!
En mjuk nos smyger sakta och försiktigt intill min kind. Slickar bort de tårar som sakta rinner utan att jag är medveten om det. Hon suckar lite och makar sig närmare som för att ge mig lugn med sin närhet.
Hon ligger där intill mig som ett lurvigt plåster på sår som öppnar sig gång på gång. Varje gång är hon där och stoppar flödet.
Jag lägger en hand på hennes varma kropp och känner sömnen gunga mig till ro.
Vaggad av en hund som har en förmåga över det ordinära att känna när jag behöver hennes närhet och hon ger mig den så gärna. Trots att jag inte orkar göra allt hon behöver så finns hon där för mig. Alltid.

Ha en underbar dag!
Kram