Lördagsnöje?

Godmorgon!

Vissa dagar minns man mer än andra av olika anledningar. Gårdagen kommer att bli en av dom. Dom som läste min blogg igår vet att jag just nu går omkring och säger aj hela tiden. Ryggen har gått av! Känns det som!
Trots detta, eller just på grund av detta, bestämde vi oss för att göra vår planerade utflykt till Mellbystrand i alla fall. Väska proppades full av alvedon och med glada hundar i bagaget gav vi oss iväg i regnet.

Mellbystrand är ett av paradisen på jorden enligt mig med låååång strand, ett ljus som inte finns någon annanstans. Helt enkelt underbart. Planen var så klart att hundarna skulle få springa fritt på stranden och ha det precis som dom förtjänar. Underbart!

Stranden är tillåten för bilkörning och så klart körde vi ner och fastnade direkt i den lösa sanden! Så klart! Ingen panik nu. Detta fixar vi. Pyttsan! Jag, med min onda rygg, visserligen drogad med alvedon var ju ingen hjälp precis. Tur att det finns snälla människor. Det puttades och stånkades en stund och vi insåg ganska snabbt att detta inte skulle gå.
En av dessa godhjärtade människor gick hem och hämtade sin bil med fyrhjulsdrift och kom tillbaka med......en Skoda! Den var inte till någon hjälp. Vi grävde bara ner oss djupare och djupare. Så klart hade vi en och annan åskådare som gick förbi och jag kan ju bara tänka mig vad dom tänkte. Inga applåder för veckans idioter i alla fall.

Under tiden satt de stackars hundarna i bilen och tittade på det hav dom skulle sprungit i. Jag plockade ut dom och gick en runda där Selma upphetsad till tusen lyckades försätta mig i ett tillstånd av känslan av tusen nålar i ryggen när hon satte iväg innan jag släppt kopplet. Maken satt kvar i bilen för att tillkalla bärgare. Han såg lite uppgiven ut när jag gick iväg med vovvarna.

Nåja, hjälpen kom och efter ett litet halländskt garv från bärgaren satte han igång. Han fick så klart ganska lätt loss oss och vi kom på fast mark igen. Trodde vi! Klok och vis man den där bärgaren som sa att han skulle vänta tills vi kom upp på vägen. Vi fastnade så klart igen! Han backade tillbaka och gjorde ett nytt försök och fastnade även han! Amen vad fan! Han kom så klart loss och sedan vinschade han oss upp. I bilen satt vi med rodnande kinder med åskådare som utnämnde oss till veckans idioter. Det är jag säker på.
Han tröstade oss med att vi inte var ensamma om detta. Dom får hjälpa minst 100 såna som vi per år. Så det så!

Vi körde en bit och parkerade bilen på fast mark och lät hundarna sträcka ut på stranden. Och det gjorde dom! Efter den lååånga väntan hade dom mycket spring i benen.

Det hade hunnit bli sen eftermiddag så med värkande rygg för min del där jag var tvungen att byta ställning hela tiden i bilen körde vi hemåt. Vi hade inte kommit långt innan bilen började skaka värre än något jag varit med om. Förmodligen full av sand både här och där. Som om inte detta vore nog fastnade mitt bilbälte så jag inte kunde röra mig alls. Detta var en omöjlighet då jag som sagt var tvungen att byta ställning hela tiden för att stå ut med smärtorna. Panik!

Trötta stannade vi på ett McDonalds för att äta det som skulle kallas dagens middag som åts på en romantisk bakgård till Granngården. Bland soptunnor och annat aptitretande. Flottigt så vi nästan mådde illa.
Hemfärden var som sagt skakig och inälvorna bytte plats.

Det har aldrig varit så skönt att krypa ner i soffan, kasta in en näve Treo och fundera över om detta nog inte var en av våra sämre ideér vad gäller lördagsnöje.
Det var nog åtminstone bland topp tio.

Ha en underbar dag!
Kram