Dränerad.

Godmorgon!

Det är måndag igen. Jag är en av de få som tycker om vardagar och måndagar hälsar jag välkommen.
Helgen bjöd på en del olika känsloutbrott. Allt ifrån chocktillstånd på söndagsmorgonen till känslor som svämmade över av andra anledningar så nu sitter jag här dränerad och trött.

Jag brukar vara ganska öppen här på bloggen men för en gång skull kan jag inte vara det. Det är för jobbigt. Jag kan bara konstatera att ännu en gång har jag fått bevisat att man måste prata. Åtminstone jag måste det.
Man kan inte låtsas som ingenting och tro att saker försvinner av sig själv. Möjligen kan en del saker göra det men då är det oftast inget allvarligt.
Hur djupt vi måste gräva och vad som ska förändras återstår att se. Något måste göras och jag börjar försiktigt tro att det kanske kan lösas. Stora förändringar kan vara på gång. Eller inte. Det är för tidigt att säga men i helgen har jag fått stöd från den som betyder mest för mig och jag ser ett litet ljus i tunneln.

Att enbart prata hjälper dock inte. Det krävs mer än så. Min andhämtning är vardagen. Den tillvaro när det flyter på med saker som ser likadana ut varje dag. En tillvaro som inte kräver mer av mig än att jag gör det jag ska. Mitt jobb är min räddning. Där glömmer jag allting annat och hänger mig åt det jag älskar mest här på jorden. Hundar! Inget annat stör mig när jag planerar dagens lektioner och när jag står där på träningsplanen är jag skönt avslappnad och mår hur bra som helst. Då är jag fokuserad på saker som inte handlar om mig själv och mitt liv.
Mina hundar är min räddning och jag skulle kunna fylla huset med dessa lurviga sköna typer som enbart med sin existens är som ett plåster som håller det jobbiga undan. Nu är huset ganska fullt av hundar redan. Det finns alltid en lurvig nos i mitt knä när jag sätter mig. Det är alltid någon som vill ha en smekning av mig och som ger mig ovillkorlig kärlek. Hela tiden. Framför allt min älskade Doris som ibland försätter mig i det chocktillstånd hon gjorde igår. Lika ofta som hon "tosar" till det lika ofta ligger hennes nos i mitt knä och jag får en blick som jag kan simma i. Ovillkorlig kärlek och ömhet. Älskade hund!

Som vanligt har jag gjort ett inlägg som kanske bäst hade lämpat sig i en låst dagbok men någonstans känns det skönt att någon läser det jag skriver. Varför vet jag inte. Kanske vill jag tala om för min omgivning hur det är utan att gå in på detaljer för att känna att någon bryr sig. Kanske behöver jag, utan att bli alltför personlig, någon som säger "det ordnar sig".

Ha en underbar dag!
Kram