Chockerande morgon!

Godmorgon!

Eller godmiddag egentligen. Nu när morgonens chock lagt sig lite och hjärtat slutat banka kanske jag kan sätta ord på det som hände i morse.

För att börja från början måste jag förklarar för alla som träffat Doris på mina kurser och tycker att hon är så väluppfostrad och duktig att det är hon i vissa läge men inte i andra. Vems fel är det? Mitt!

Här hemma är det lite annorlunda. Så som vi bor är det lätt att man blir lite lat och tycker att det ok att hundarna springer lite som dom vill när vi är ute. Jag har för det mesta inga problem men med Doris är det lite annorlunda. Tyvärr är hon som dom flesta vet jaktbenägen och vems fel är det att jag inte har fått bort det? Mitt!

Nå. Till det som hände här i morse. Selma väckte oss tidigt med att stå och ulka sidan om min säng så det var bara att snabbt stiga upp ur sängen och skynda ut. Alltså var det fortfarande mörkt ute. Hundarna strosade ut på fältet som dom alltid gör för att göra sina morgonbestyr och vanligtvis går vi ganska snabbt in igen. Idag var Doris borta. Jag väntade och letade i över en timme!
När jag står på gården hör jag Doris skälla uppe på vägen!! Till min fasa ser jag i gryningsljuset henne jaga en bil. Jag har aldrig sprungit så fort i hela mitt liv. Livrädd!
När jag kommer över fältet ser jag Doris sitta i vägkanten och titta på mig. Jag hör att en bil är på väg mot henne från andra hållet och innan jag hinner göra någonting har hon startat för att jaga bort bilen. Föraren försöker givetvis stanna men glider på snön och tuschar henne i baken. Då först springer hon till mig. Föraren stannar och vevar ner rutan och utbrister förtvivlat "jag såg henne inte". Jag, i mitt chockade tillstånd, ber så mycket om ursäkt och försäkrar honom om att det inte på något vis är hans fel. Felet är bara mitt!
Som tur är blev han inte arg. Han kunde ju också skällt ut mig efter noter. Det som hände var livsfarligt för både honom och Doris. Jag tog min älskade hund och gick hem på darrande ben.

Detta får aldrig hända igen. Detta skulle inte ha hänt överhuvudtaget. Felet är mitt och ingen annans. Jag har slarvat och ingen skuld vilar på min älskade Doris. Bara på mig!

Nu ska det tränas. Hon får överhuvudtaget inte vara lös här hemma. Långlinan ska vara på när vi är ute. Hon ska tränas att aldrig vara mer än 15 meter ifrån mig. Det är slut på alla lekar som påminner om jakt. Inkallningen ska sitta som en smäck innan hon får vara lös igen. Jag är mycket medveten om att det kommer att ta lång tid och mycket jobb men det här får aldrig hända igen!!
Denna underbara hund som är så duktig överallt annars ska kunna fungera även här hemma.
Jag tackar min lyckliga stjärna att det var snö och halt på vägen så bilen kom sakta. Annars hade jag inte haft min hund kvar. Vanligtvis kommer bilarna i minst 70 km i timmen och det krävs inte så mycket fantasi för att förstå hur det hade slutat då.
Jag darrar bara jag tänker på det.
Felet är mitt!

Ha en underbar dag!
Kram