Doris upprop!

Godmorgon!

Livet har tagit en obehaglig vändning för mig. Jag gör härmed ett upprop för en styrkedemonstration med hjälp av alla mina vänner där ute!
Vi måste ena oss mot dessa onda krafter som intagit min tillvaro.
Vad? Det ska jag förklara.

Jag har alltid sprungit. Jag menar verkligen sprungit! mig igenom livet. Matte säger att det inte är bra!? What? När man är ute i det fria ska man väl för sjutton röra på sig. Det har alltid varit ok innan men nu helt plötsligt säger matte alltså att det inte är ok.
Nu ska man behöva släpa på en lång djävla lina var man än ska. Jag gör vad jag kan för att det ska bli så jobbigt som möjligt genom att se till att den fastnar överallt och därmed trötta ut matte så hon tar av den igen. Hon verkar vara betydligt uthålligare den här gången. Ja, vi har gjort det här förr och då vann jag! Denna gången ser det mörkt ut. Hon har en väldigt bestämd min när hon sätter på linan innan vi går ut och eftersom jag har alldeles för lite att säga till om här hemma så är det bara att acceptera.

Allt detta bara för att jag jagade en bil. Det kan ha att göra med att jag även brukar springa lite för långt ifrån matte när vi är ute. Hon är ju så långsam! Hon får väl springa lite fortare så hon hänger med! Kom igen matte! Livet leker! Häng på vet jag!
Någon enstaka gång tar hon av linan och då tror man att det är fritt fram. Ack, nej! Då ska man göra det ena efter det andra. Då ska man leka med henne. Man ska sitta fint och vänta. Man ska träna säger hon. Vadå? Allt det där kan jag redan. Jag viftar på svansen för att hon ska tro att vi har jätteroligt tillsammans och att jag därmed har lärt mig att hålla mig lite närmare henne och så kanske linan försvinner. Hon är uppenbarligen inte så lättlurad för ännu har det inte funkat.

Jag har blivit lite besvärlig hemma nu. Jag får ju inte springa så mycket som jag är van vid och det kliar i benen att få sträcka ut läääänge över vidderna. Matte påstår att det kommer att gå över men jag undrar jag. Under tiden har klickern (den gillar jag förstås) kommit fram betydligt mer. Jag ska tänka mer säger hon. Hon vet väl inte hur mycket jag tänker. Massor. Jag tänker på alla harar, bilar, ekorrar och annat som nu inte får sin dagliga motion. Jag är ju inte där och ser till att dom rör på sig!
Hon tycker att jag ska tänka på hur man öppnar en burk, hur man pekar ut en sak bland en massa andra som hon flyttar på hela tiden, buga, spela död och jag vet inte allt. Jag blir ju så jäkla trött!!

Jag uppmanar alla mina fyrbenta vänner att ge sig ut på gator och torg med plakat och demonstrera. Nu! Jag måste få ett slut på detta så jag kan få springa igen!

Ha en underbar dag!
Kram