Jag vill inte längre!

Godmorgon!

Jag avskyr att vara ett "offer" för omständigheter jag inte kan göra något åt. Jag vill inte längre! Jag vill leva mitt eget liv! Jag ställer mer än gärna upp om personen i fråga tar lite hänsyn till hur jag har det. Jag mår dåligt för att jag vet att personen i fråga har det för djävligt och inte kan göra något åt sin situation och jag mår dåligt och har dåligt samvete för att jag känner att jag vill ha tillbaka mitt liv! Man ska ju ställa upp!

Jag har ställt upp i många år nu. Det har inte varit så betungande tidigare men nu är min gräns nådd. Det som skulle bli lättare har blivit en plåga som tär på mig dag och natt. Den känslomässiga utpressning som bedrivs mot mig där jag måste stå emot för att inte personen ska skada sig själv har snart nått sin gräns för vad jag orkar. Jag vill inte vara fångvaktare längre.

Ska jag ge efter med vetskapen att situationen blir ännu värre eller ska jag fortsätta vara en "bitch" och ständigt vara ovän med personen i fråga? Hur jag än gör kommer jag att må förfärligt illa. Rävsax! Och det gör ont!

Ska man ha dåligt samvete för att man vill leva sitt eget liv i någorlunda lugn och ro? Är man en egoist för att man känner så? Jag skulle ju nog vilja att man ställde upp för mig om jag behövde. Men hur mycket kan man begära av en anhörig? Är det mig det är fel på? Är jag självupptagen och hjärtlös för att jag bara vill härifrån? Detta ständiga gnagande i mitt huvud kan inte fortgå. Jag vill inte längre!

Detta blev ett väldigt personligt inlägg och ingen behöver läsa det men jag behövde skrika ut mina känslor och eftersom jag inte kan göra det till den som behöver höra det så får jag göra det här. Jag ber om ursäkt.

Ha en underbar dag!
Kram