Skratta eller gråta?

Godmorgon!

Idag vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Sonen som bott i Schweiz sedan i mars har fått fast jobb och nu kommer han inte hem igen. Nu är det definitivt. Jag har fått en påminnelse om att vi bara har våra barn till låns. Tur att Schweiz inte är längre bort än att man kan åka dit på en långhelg då och då. Det kunde varit värre. Hans stora kärlek kunde ju bott i Thailand! Det hade varit betydligt värre!

Jag har inte sett honom sedan i våras och det är tur att det finns Skype. Jag blir varm i hela kroppen när jag ser hur gulliga dom är mot varandra han och Jasmin. Han har det bra. Han är lycklig. Det är viktigare än att mamma kan krama honom en gång i veckan.

Jag har två barn kvar i Sverige som jag kan krama lite då och då även om dom har sina liv och jag ser dom lite för sällan enligt mina mått. Helst skulle jag vilja ha dom här intill mig alltid. Jag önskar inte tiden tillbaka när dom var små. Inte för att den var jobbig men jag njuter nog mer av dom nu när man inte har det dagliga ansvaret.

Jag är ingen småbarnsälskare. Nu pratar jag inte om mina egna barn. Jag som kvinna förväntas alltid vilja hålla småbarn och gulla med dom. Kvinnor ska automatiskt älska dessa små och visst är dom gulliga men jag har aldrig haft något behov av att prata småbarn, vagga andras barn eller pyssla med dom. Om man är sån som kvinna så är man lite konstig. Då är jag väl lite konstig då. Jag vågar stå för det.

Tacka vet jag när dom kommit upp i tonåren. Struliga tonåringar tar jag mig gärna an. Där har jag inga problem. Genom åren när barnen var tonåringar hade vi ofta extra tonåringar här hemma som hade det lite struligt hemma. Där var jag i mitt esse. Vi var stödfamilj för en grabb som behövde lite stabilitet i tillvaron under en tid. Jag hade inte svårt för att nå dom. Kanske för att jag inte kom med en massa moralkakor. Dom fick en fristad här med ansvar och dom hade någon som lyssnade på dom. Det behövs ofta inte mer.

Ha en underbar dag!
Kram