Förtvivlad och ledsen!

Godmorgon!

Med hänvisning till mitt förra inlägg så vill jag bara säga: man ska aldrig säga att ens hundliv är perfekt!!
Natten har jag tillbringat vridande mig fram och tillbaka i sängen av ångest och smärta. Jag är så ledsen och samtidigt arg på mig själv för att jag kunde vara så korkad!

Torsdagar ska ju bara rehabiliteringsdag för Selma hädanefter och igår var det dags. Jag packade glad i hågen in Selma i bilen och gav mig av mot Malmö. Jag hade bestämt att ta det väldigt lugnt med henne och bara låta henne vara på träningsplanen utan krav.
När vi kom dit var det lite gruff men det var inte så farligt. Hon var glad och samarbetsvillig även om hon var stressad så hon bara snurrade. De flesta hundarna där lärde sig snabbt att man inte skulle gå fram till Selma. Monicas hundar var helt underbara i det fallet.

Dock var det inte alla som var lika underbara på detta. Nåja, det gick hyfsat bra ändå. En schappe som fick fnatt krockade med mitt knä så det tjongade om det. Smärtan var omedelbar men gick över ganska fort igen. Trodde jag. Återkommer till det.

I slutet av lektionen kom ännu en schappe och alla hundarna släpptes lösa. Jag blev lite nervös men Selma gjorde lekinviter så jag släppte även henne. Som hon lekte och hade jätteroligt! Jag har sällan varit så glad och inte hon heller. Där skulle jag packat ihop och åkt hem!!!!!

Innan vi skulle åka hem satte jag mig med Selma på filten för en stunds avslappning och hon visade tydligt för de andra lösspringande hundarna att hon inte ville ha dom nära. En av ägarna var inte där alls och den andra stod ganska långt borta och verkade inte bry sig om mina förtvivlade försök att få hundarna att gå därifrån. Selma gick mer och mer upp i varv och till slut lät hon som om hon skulle göra ett riktigt utfall och där blev jag nervös för hon lät verkligen som om hon skulle attackera dom. Jag gjorde det mest korkade man kan göra. Det jag säger till alla att man inte ska göra. Jag kan bara skylla på min nervositet och det faktum att jag hade TVÅ hundar att hålla på avstånd. Vilket så klart inte lyckades. Dessa hundar läste inte Selma alls och när jag böjer mig ner för att försöka få Selmas uppmärksamhet hände det!

Selma högg mig i handen! Hårt! Blodet började rinna och i mitt chockade tillstånd rafsade jag ihop mina grejor och Selma utan att säga något till någon och åkte hem. Ett kanske konstigt sätt att reagera på men jag var i chock över vad min hund kunde göra och ville inte just där och då diskutera med någon det inträffade. Dessutom rann blodet längs handen ner på mina byxor och det enda jag hade att stoppa det med var en liten näsduk och den räckte inte långt. Jag ville bara hem!!!

I bilen på vägen hem kom tårarna kan jag lova. Jag var så ledsen över det som hänt och så arg på mig själv för mitt sätt att agera. Jag var så rädd att hon skulle skada en av hundarna och är trots allt tacksam att det var jag som fick hugget. Om någon av hundarna blivit bitna (trots att vi talat om för ägarna om Selmas problem) hade det förmodligen blivit diskutioner om min "galna" hund. Jag är så ledsen. Så ledsen. Hon är inte galen. Hon är bara så rädd. Hon vill inte bli trängd på det sätt hon blev. Idag är jag lite arg för att den ägaren som var där inte kom och hjälpte till. Hon måste ha sett hur förtvivlat jag försökte få bort hundarna.

Jag gick omplåstrad och lade mig och handen värkte våldsamt. Sömnen kom så småningom men några timmar senare vaknade jag med ett våldsamt värkande KNÄ! Och hand! Vad fan! Knäet hade jag ju inte känt något av på hela kvällen.

Nu sitter jag vid frukostbordet efter en natt utan sömn. Med värkande knä och hand. Funderande över vad jag kunde gjort annorlunda. Förmodligen massor. Jag vill dock påpeka att det inte var så lätt när jag inte fick bort hundarna. Hundar som inte lärt sig att läsa andra hundars signaler. Selma varnade mycket tydligt. Hon attackerade inte direkt. Hon gjorde helt rätt. Det var jag som gjorde fel. Jag är så ledsen för det. Så ledsen.
Nu ska jag fundera på hur jag ska gå vidare efter detta med Selma. Ge upp eller inte. Det återstår att se. Jag behöver nog några dagar på mig och fundera på det. Just nu är jag bara förtvivlad!

Ha en underbar dag!
Kram