Selma

Godmorgon!

Idag är det dags. Selma och jag ska åka på kurs och socialträna. Ja, alltså jag behöver kanske inte så mycket träning på detta men Selma gör. För att påminna mig själv om varför hon är som hon är kommer här en liten berättelse om Selmas liv hittills.

Jag köpte henne på en stor kennel där det nog inte gullades så mycket med valparna. Det fanns det nog inte tid till med tanke på hur många hundar där var och valpar överallt. Hon satt ensam i en valphage och jag vet inte hur länge hon gjort det. Hon var 10 veckor gammal så i värsta fall hade hon gjort det i två veckor. Jag träffade visserligen mamman men hon var inte med valpen. Selma var tillbakadragen och väldigt blyg. Jag tyckte synd om valpen och tog henne med mig hem. Detta var förmodligen missatag nummer ett.

Jag vet inte om hon blivit hårt hanterad innan hon kom till mig. Hon har alltid haft svårt för närhet och skyggar när man ska klappa henne än idag trots att vi aldrig har tagit hårt i henne. Nu kan man tycka att vi, idag när Selma är fem år gammal, borde ha fixat till detta med att vänja henne vid oss och vår "snälla händer" men det har inte gått. Visst får vi klappa henne och hon t o m njuter av det men hon har alltid ett litet säkerhetsavstånd. Inte som Doris som nästan kryper innanför skinnet på en för att vara så nära som möjligt. Husse är den som Selma litar allra mest på. Inte konstigt alls. Han är väldigt lugn och trygg.

Genom åren har det tyvärr hänt Selma väldigt tråkiga saker. Hon fick livmoderinflammation när hon var två år och blev kastrerad. Att kastrera en osäker hund gör ofta detta värre så det var väldigt olyckligt.
Hon har blivit svårt attackerad vid tre tillfällen av stora aggressiva hundar där det vid det ena tillfället var så illa så jag trodde hon skulle dö av skräck. Stackaren blev inte sig själv efter detta trots medicinering med Valeriana i flera månader efteråt. De fysiska skadorna blev inte så stora men de psykiska var enorma. Det gjorde inte saken bättre att den andra hundens husse vrålade och slog allt vad han kunde vilket säkert gjorde saken värre för stackars Selma. Människor är också farliga.

Detta har gjort att hon idag inte litar på andra hundar och är översocial med människor. Hon tar till taktiken "anfall är bästa försvar" på andra hundar och fjäskar våldsamt för människor.
Ovanpå detta är hon fruktansvärt skotträdd och åska och andra smällar försätter henne i ett paniktillstånd som är hemskt att se. Hon klättrar på oss och skakar något alldeles otroligt. Stackars liten.

Vi har hittills låtit henne gå här hemma med trygga husse vilket begränsar hennes liv på ett sätt som jag tycker är väldigt jobbigt. De andra två följer med på mina kurser och har hur kul som helst medan hon inte kan det och får gå här hemma. Hon lider nog inte så mycket av det men det gör jag. Selma älskar att jobba och skulle säkert tycka att det var jätteroligt att få visa upp allt hon kan på mina kurser så nu har jag bestämt mig.
Vi ska åka på kurs varje torsdag när Monica har kurs i Malmö och socialträna henne till ett förhoppningsvis bättre liv. Det kommer både hon och jag må bättre av. Hoppas jag.

Ha en underbar dag!
Kram