Stackars Doris.

Godmorgon!

Regnvåta blad. Solen lyser med sin frånvaro. Värmen är obefintlig. Jag fryser ända in i själen. Då är det skönt att borra ner ansiktet i en varm goldenpäls på en hund som inget hellre vill att man gör det. Jag talar om Doris. Selma har lite svårt för den närheten men Doris kan sitta i timmar och bara mysa. Två års kämpande verkar ha betalt sig nu. Hon har landat nu. Min lilla toka. Hon som jagade korna i hagen tittar bara på dom och sen kommer hon till mig för att vi ska göra något roligt istället. Jag har blivit viktigare än annat men oj, vad vi har kämpat för att nå hit.

Borta är försvinnandet på promenaden så fort hon kommer lös. Borta är de flesta dumheter hon sysslat med de två senaste åren. Det har varit en kamp. Eller rättare sagt jag har tagit det väldigt lugnt med henne. Låtit henne mogna i sin egen takt utan att titta på hur gammal hon är. Tänk om man kunde komma ihåg detta till nästa hund. Så här har det varit med de flesta hundar jag haft.

Eftersom jag vägrar att använda mig av hårda metoder med en massa krav och korrigerande så får jag acceptera att det tar lite längre tid att nå de mål man satt upp för hur man vill att hunden ska vara när den blir vuxen. Som belöning har jag nu en hund som älskar mig över allt annat. Som inte är rädd för vad jag ska göra. Som inte behöver krypa ihop och fjäska med orolig blick. Nej, hon litar fullständigt på mig. Vi bygger vårt förhållande på tillit.

Därför blev det extra jobbigt igår när jag skulle duscha av tassarna på henne och glömde att vattnet i utekranen blir skållhet innan det blir kallt och skållade hennes tass. Blicken jag fick efter att hon skrikit av smärta gjorde ont ända in i hjärtat även på mig. Den sa allt. Matte varför gör du så här mot mig? Hon blev jätteledsen och jag blev förtvivlad. Då var det svårt att låtsas som ingenting. Jag ville slänga mig på knä och trösta. Nu skyndade jag mig att svalka av tassen med det kalla vattnet istället. Att skratta och låtsas som att det var roligt kunde jag dock inte. Det kändes alltför fel. Jag sa ingenting men så ont i mitt hjärta det gjorde. Nu blev det inga skador tack och lov men en väldigt ledsen hund räckte för att jag skulle må riktigt dåligt efteråt.

Efteråt tänkte jag på de som inte är snälla med sina hundar. Som både slår, rycker och skriker. Hur klarar dom av att göra detta? Jag mådde dåligt flera timmar efteråt för något som jag visserligen inte gjorde med vilje men ändå. Jag fattar inte hur man kan tillfoga smärta på någon man förhoppningsvis älskar. Eller gör dom inte det? Varför har dom då hund? Jag fattar inte.

Jag älskar mina hundar över allt annat och det gamla talesättet "man agar den man älskar" är väl ändå rena bullshit. Eller hur?

Ha en underbar dag!
Kram