Bitter

Godmorgon!

Det har varit ett par tuffa dagar och jag känner mig dränerad ända in i själen.
Jag vill inte bli gammal!!!
Inte för att jag är rädd för att bli gammal och dö utan för att jag inte vill att mina barn ska se mig förändras till något som är svårt att förstå. Sjukdom hade jag kunnat hantera. Det är jobbigt men hanterbart men den förändring som sker i personlighet den har jag så oerhört svårt att hantera.

Jag känner inte igen min mor. Hon är inte den person hon varit tidigare. Vårt förhållande har blivit något som liknar fångvaktare och intern. Jag tvingas hindra henne från att skada sig själv. Jag får sätta gränser som om hon vore ett barn. Vi har inte längre ett mor-dotter förhållande.

Situationen är ohållbar men det finns inte så mycket jag kan göra. Känslorna och tankarna jag har är rent ut sagt hemska emellanåt och jag skäms för att dom finns där. Det finns ouppklarade saker som aldrig kommer att redas ut. Det är för sent.

Ska man skämmas för att man önskar att man inte bodde så nära varandra. Nu är det ju den tid då hon har nytta av det. En gång i tiden såg vi det som en stor fördel. Barnen fick växa upp med mormor och morfar runt hörnet. Inte för att mina föräldrar någonsin gjort något med våra barn men dom växte trots allt upp med den äldre generationen nära sig och det tror jag är nyttigt för dom.
Eller kanske det inte blev så bra som jag en gång föreställde mig att det skulle bli. Barnen har inte mycket relation med de gamla och det ansvaret lägger jag helt och hållet på de äldre! Man får det förhållande man bygger upp när barnen är små! Gör man aldrig något med dom när dom är små eller hör av sig till dom någon gång då lär ju inte dom heller göra det! Det grundläggs i barndomen och då kan man inte gnälla när man sitter där gammal och ensam. Hårt? Nej, jag tycker inte det. Man måste bry sig om man sen ska begära att någon ska bry sig tillbaka!

Jag känner mig grälsjuk, bitter och arg och det är svårt att tycka synd om henne samtidigt som jag gör det. Ja, hon är gammal men man får faktiskt bjuda till lite själv också. Även om man sitter i den situationen man gör. Man har ont i magen varje gång man ska gå dit och varje gång telefonen ringer för det är bara krav och krav. Aldrig någonsin handlar det om något annat. Aldrig om hur vi har det. Aldrig "vill du har en kopp kaffe?" Nej, gör det och gör detta.

Kanske är hon tacksam för att jag finns här men det är inget som kommer fram. Det enda jag någonsin får höra är "vänta du tills du blir gammal ska du få se hur det är" Vad vill hon att jag ska göra? Jag kan inte ge henne krafterna tillbaka. Jag försöker muntra upp henne och får ingenting för det. Någonsin. Hon försöker inte ens göra det lite lättare för mig. Det handlar bara om henne. Hela tiden. Det här är faktiskt väldigt jobbigt för mig också!

Nu tycker säkert många att jag är hård. Men det är så jag känner. Ju mer jag tänker på det desto mer inser jag att hon inte har förändrats egentligen. Det har alltid varit så här. Det har blivit mer märkbart nu bara. När man alltid löst alla problem med en slant istället för en kram har man gjort det lätt för sig. Man behövde ju inte ge något av sig själv.

Mina känslor idag är. Ta mig härifrån! Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer.

Ha en underbar dag!
Kram