Gott nytt år!

Godmorgon!

Sista dagen på året. Ska jag summera? Jag kan säga så här: det har varit blandat. Jag lämnar 2011 med mycket blandade känslor. Lite sorg och lite glädje. Det är väl så livet är. Upp och ner. Jag har inga nyårslöften. Dom är till för att brytas så det är inte mycket lönt.
Nyårsafton tänker vi fira hemma i lugn och ro. Med en hund som bryter samman så fort hon ens anar smällare kan vi inte lämna vårt hem här hemma på landet där det oftast inte smäller så mycket.

Jag tänker laga en trerätters god middag som vi avnjuter med gott vin. Tittar lite på tv och sover förmodligen in tolvslaget. Låter det tråkigt? Inte alls. Jag vill ha det så. Lugn och ro.

Jag önskar alla ett riktigt gott nytt år och hoppas alla får precis så roligt som ni tänkt er.
Som man brukar säga: man har inte roligare än man gör sig.


Ha en underbar dag!
Kram

Förälskad!

Godmorgon!

Jag har blivit förälskad. Jo, det är sant. Det drabbade mig som en blixt från klar himmel. Nej, inte i någon ny man. Den jag har vill jag inte byta ut för allt smör i Småland. Det är givetvis en hund det är frågan om.

Den ungerska Vizslan . Såg ett program på Animal Planet och föll som en fura för denna smidiga vackra hund. Så typiskt mig att falla för en jakthund. Som om jag inte har nog av det i min Doris.

Vizslan är lättdresserad, livlig och med ett jämnt humör. Den är känslig för omild behandling och det passar mig utmärkt. Eftersom jag inte haft turen att träffa en Vizsla i verkliga livet vet jag inte om allt detta stämmer. Dom är inte så vanliga precis (finns visst bara ca 300 i Sverige). Kanske för att det är en jakthund och dom kommer sällan till våra kurser. Om jag förstår det rätt är det en hund som måste jobba (som de flesta hundar) och ingen hund för soffnötare även om en nöjd och trött Vizsla gärna kryper upp i famnen och ligger väldigt nära sin ägare.

Jag känner att det vore en utmaning och den antar jag mer än gärna en dag när det passar in i livet. En Vizsla står alltså från och med nu högt upp på önskelistan.
Jag saknar valplivet samtidigt som det är väldigt skönt att leva tillsammans med hundar som "landat" i vuxenlivet.

Är Vizslan den enda hund jag skulle kunna tänka mig? Ack nej! Listan skulle kunna göras hur lång som helst. Det är allt ifrån den lilla men robusta franska bulldogen till den stora ståtliga Grand Danois som lockar. Eller varför inte en Kooikerhodje.
Åh, dom är många, många!
Den där känslan när man går och väntar på sin valp. När man får hem den och ska påbörja det intensiva arbetet med att lära känna sin valp och bygga upp relationen. Allt man ska vänja den lilla valpen vid. Allt den ska lära sig i lugn och ro. Den stora njutningen man känner när man sitter med den lilla vännen i sin famn och drar in valpdoften i näsan.

Nej, det är nog bäst jag slutar nu innan jag drabbas för hårt av valpnoja. Det är ju absolut inte läge för det nu.

Ha en underbar dag!
Kram

Kommunikation.

Godmorgon!

Doris, som varit ledig från jobb ett bra tag nu var igår med mig på en valpkurs för att hälsa på. Nästa vecka ska hon och jag vikariera på den kursen och jag tyckte att jag ville träffa deltagarna en gång innan. Skulle hon gå in i den roll hon alltid gör när jag håller kurs? Instruktörshunden som gör det hon ska och däremellan ligger på sin filt och vilar. Jadå. Så duktig! Inte hade hon glömt vad hon ska göra inte. Var så snäll med alla valparna och jobbade så fint med mig. Stolt!

Över till det jag egentligen skulle ta upp idag. Kommunikation. Inte att åka bil och buss utan den kommunikation vi människor har mellan oss. Det är ibland svårt nog att få fram det man vill ha sagt när man talar med varandra. Med gester och minspel kan då ord få olika mening. Ska man kommunicera via skrift istället är det ibland bäddat för missförstånd. Detta råkade jag ut för igår. Jag är säker på att om jag hade haft personen framför mig hade jag kunnat nå fram precis med det jag menade men i skrift gick det inte.
Jag fick mig en funderare över hur viktigt det är vara tydlig. Ska jag då väga allt jag skriver här på bloggen på en guldvåg. Nej, det tänker jag inte göra. Då är det inte roligt längre. Jag krafsar ner mina tankar och hoppas på att åtminstone de flesta förstår vad jag menar. Nu var det inget allvarligt den här gången men frustrationen jag kände över att jag inte nådde fram med det jag menade gjorde mig lite irriterad.

Om vi då ska, som vanligt, vända detta till att handla om hundar så kan man ju se det så här. Om vi människor, som talar samma språk, inte kan förstå varandra kan man ju bara föreställa sig hur svårt det är för våra vovvar att förstå oss. Och vi dom. Vi har inte samma parlör. Jag kan tänka mig att mina hundar får gissa många gånger. Jag tror, att dom nog läser mig bättre än jag läser dom förstås. Våra hundar lär sig oss många gånger snabbare än vi lär oss dom. Om vi ens bryr oss om att förstå dom. Jag tror att en del inte lägger ner så mycket jobb på det tyvärr. Vi är så inne i vårt sätt att kommunicera att vi inte lägger så mycket tid på att lära oss deras språk. För att det inte ska bli några missförstånd här nu så menar jag inte att vi ska gå ner på alla fyra och börja vifta på den svans vi inte har eller morra och skälla. Då skulle nog hundarna bara tycka att vi är konstiga och förstå oss ännu mindre.

Nej, vi får nog hålla oss till att vara tydliga i vårt kroppsspråk. På vårt vis och hoppas på att hunden förstår vad vi säger. Jag tror inte vi ska använda oss så mycket av ord. Det förvirrar bara hunden. När vi håller våra föredrag för hunden letar stackaren bara efter det där ordet den faktiskt förstår och blir raddängan för lång slutar den att försöka förstå. Om vi håller oss till korta meningar och visar med kroppen vad vi vill ha sagt blir det enkelt för hunden. Jag blir lika full i skratt när jag hör det jag fick höra igår. "Han lyder inte ett dugg. Jag säger till honom men han struntar i mig". Här talar vi om en liten valp. Han förstår inte vad du säger! Visa honom och lär honom vad han ska göra. Försök inte resonera med hunden!

Håll kommunicationen på hundens nivå. Det kommer inte att funka att ha en mänsklig diskussion med din fyrfotade vän. Det är som sagt svårt nog att ha det med människor som pratar samma språk och helt omöjligt med en hund som inte förstår svenska.

Ha en underbar dag!
Kram

Gnäll och nyårsafton.

Godmorgon!

Oj, vilket klokt och tänkvärt inlägg jag hade tänkt att skriva idag. Konceptet var klart och sedan tog hjärnan semester. Det vill sig liksom inte alls.

Vad ska jag då plita ner här idag då? Jo, jag kan ju påminna om att det snart är nyårsafton och har ni en skotträdd hund skydda den allt vad ni kan från detta otyg som kallas raketer. Det är för sent att börja träna den till att acceptera oljudet nu så då är det fettvadd i öronen som gäller på nyårsafton, avskärma ljudet så gott det går med musik och i värsta fall sätta sig med hunden i badrummet så den slipper hamna i paniskt tillstånd.

Dagen efter köper ni en skiva med raketljud och börjar sakta vänja hunden till nästa nyår. Om det går. Jag har en Selma som aldrig kommer att klara detta i hennes öron helvetesoljud som försätter henne i panik så hon nästan tuppar av! Lugnande mediciner är det enda som hjälper där.

Tänk dessutom på att även om du inte har en skotträdd hund ska du inte ta ut den när det smäller som värst. En hund kan bli skotträdd precis när som helst i livet. Dumt att chansa.
En ICA affär någonstans i Sverige har tagit sitt ansvar och säljer inga raketer i år och jag säger bara all heder åt dom! Hoppas att det är en trend som sprider sig.

Jaha, det var vad hjärnan klarade av idag. Resten av energin som denna trötta, förkylda kropp kan uppbringa idag får gå till städning och matplanering inför kommande helg. Ja, jag är fortfarande förkyld och lite gnällig. Hatar när jag måste andas med öppen mun för att det inte går att få in någon luft i småhålen i näsan. Jag har nog snart druckit brunnen torr och är väldigt trött på detta nu. Om man ska se det lite positivt så är halsen mycket bättre idag. Se där. Negativa Lotta lyckades se lite positivt på en sak som inte är så rolig egentligen. Det bådar gott inför fortsättningen av dagen.

Ha en underbar dag!
Kram

Lydnad.

Lydnad.
Hur olika man ser på en lydig hund.
Jag har fått två helt olika kommentarer angående mina hundars lydnad.
Den ena tyckte att, jag som har ett så stort intresse av hundar, borde ha lydigare hundar. "Får dom göra så?" löd kommentaren. "Det är väl inte rätt? Borde dom inte vara lydigare med tanke på ditt stora intresse?"

En helt annan persons kommentar var: "Så lydiga och duktiga hundar du har! Gör dom alltid precis som du säger?"

Hur en lydig hund ska vara har alla en egen bild av. Många, och dom har oftast ingen hund själv, har sett en lydnadstävling eller något klipp där hunden går perfekt fot och lyder varje liten vink från sin förare. Den personen tycker att mina hundar är värdelösa i koppel även om dom inte drar. Dom går på långt koppel och kan inte ett enda steg "fot"!

En annan tycker att mina hundar, som då inte går intill mitt ben, är helt fantastiska för att dom inte drar.

Olika bild av lydnad.

Hundmöte är något jag inte har problem med tycker jag. Mina hundar kan ibland visa intresse för den mötande hunden men oftast inte mer än att jag tycker att det är ok.
Vi passerar utan minsta problem då mina har lärt sig att vi inte hälsar på andra i koppel.
Andra har bilden av ett hundmöte en hund som tar kontakt med föraren och inte ens tittar på den andra hunden och tycker att det är bra lydnad.

Olika bild av lydnad.

Nivån på vilken lydnad man ska ha på sin hund handlar ofta om storleken på hunden. Har man en liten vovve är det inte många som bryr sig om att den hoppar ivrigt upp och hälsar när man kommer och hälsar på medan åsikten är en helt annan om hunden är stor och tung. Lydnadskraven växer med hundens storlek. För mig är detta inte en fråga om lydnad utan om levnadsregler. Regler som jag sätter upp i vardagen. Är det lydnad? För mig är det levnadsregler som inte har med lydnad att göra. Kanske är detta hårklyveri men tänk efter en liten stund.

Jag vill ha en hund som, utan att jag säger till den, går fint i koppel. Utan kommando. Om jag måste ge hunden ett kommado varje gång den inte ska dra i kopplet blir det förmodligen ganska tjatigt på promenaden och jag måste hela tiden "bevaka" att hunden gör rätt. Jobbar man med kommado kan jag gå med på att det är frågan om lydnad.

Om jag gör så här istället: jag säger ingenting till hunden. Drar den stannar jag och väntar på att kopplet slaknar och då går vi vidare. Inga kommado och heller inte så mycket beröm faktiskt. Hunden lär sig att om kopplet är slakt får jag komma framåt vilket är det de allra flesta hundar vill. Belöning nog. Jag har som sagt inga kommado och då är det inte lydnadsträning enligt mig. Jag sätter upp regler för hur jag vill ha det genom att hunden själv får upptäcka vad som krävs för att komma vidare på promenaden. På detta sätt blir det en regel som gäller hela tiden på promenaden och jag behöver inte tjata kommando hela tiden.
Alltså är det inte lydnadsträning. Är det någon som hänger med på mitt resonemang?
Som ser skillnaden?

Mina hundar är inte lydnadstränade så mycket enligt den traditionella synen på lydnad. Dom kan inte gå fot. Åtminstone inte någon längre stund. Dom kan inte ligg under gång. Jag vet inte vad jag ska ha det till. Jag kan inte skicka dom till en "ruta". Åter jag vet inte vad jag har för nytta av det i vardagen. Här kommer det säkert någon som tänker att om jag lär hundarna allt detta får jag en hund som är uppmärksam på mig. Sant. Men det kan jag lära in på många andra sätt.
Det kan jag göra genom "lekträning" och då har vi i mina ögon mycket roligare.

En liten fundering medan jag försöker få ändan ur vagnen och påbörja den där städningen som borde vara halvvägs gjord vid detta laget.

Kram

Ja det gör jag!

Godmorgon!

En liten stund av vardag drabbar oss idag och mannen har åkt iväg till jobbet. Jag, som fortfarande är ledig sitter här för mig själv och som vanligt vandrar tankarna sina egna vägar.
Just nu ligger en liten trevlig bok på nattduksbordet som jag fick av hundarna i julklapp. "Genevieve. I huvudet på en hund". Så klart är det en hundbok. Vad annars?

Boken är, som alla förstår, skriven ur hundens perspektiv och ett och annat småfniss har det hörts i sovrummet på kvällarna. En liten papillonflickas sätt att se på vår konstiga värld hon tvingas anpassa sig till. Här finns t ex trånga rum som rör sig fort som bara den och i den lådan tvingas hon sitta medan husse håller i en plastgrej som han snurrar hit och dit. Lådan låter och brummar och det kränger hit och dit. Detta förväntas lilla valpen finna sig i. Om valpen skriker ut sin ångest ser vi det som ett problem. Hm, en liten tankeställare. Visst, dom flesta hundar vänjer sig fort vid alla konstigheter vi serverar dom och det brukar gå ganska fort men det är inte konstigt om valpen reagerar som den gör.
En söt liten bok som påminner en om hur mycket en liten hund ska lära sig och vänja sig vid.

Eftersom vardagen hälsar på en stund blir detta en dag av hushållsarbete och boken får ligga lite. Förkylningen sitter kvar och halsen känns några nummer för liten ännu men det är inte så farligt ändå. Har varit med om värre. Hundarna har inte stigit upp ännu. Eller rättare sagt gått och lagt sig igen. Jag tänker nog sitta här en stund och låta dagen smyga sig på mig medan jag vaknar i lugn och ro.

Just nu har jag inga barn alls i Sverige. Äldsta sonen flög ner till yngsta sonen i Schweiz för att fira nyår och dottern är kvar i Filippinerna och dyker. Det känns väldigt konstigt. Jag, som alltid varit en mamma som fixat och donat till barnen och haft svårt för att acceptera att dom faktiskt kan göra saker själva har inte haft något med detta att göra. Jag har inte ordnat flygbiljetter eller sett till att dom packat allt dom behöver. Jag har inte ringt till flygplatsen för att be någon att se till att dom hamnat på rätt plats. Hihi! Jag fnissar lite ansträngt här. Samtidigt som jag tycker att det är skönt att slippa vara den som har koll på allt saknar jag den tid när jag behövde ha det. Det är ganska längesen jag behövde det men nu när ingen av dom är i landet påminns jag lite om hur livet förändrats och att dom klarar sig alldeles utmärkt utan min inverkan.
Tur att man har hundarna som aldrig kommer att flytta hemifrån.

Jag har nog ett väldigt stort behov av att känna mig behövd. Kanske de flesta har det. Samtidigt som jag tycker det är skönt att inte vara det. Man är lite konstig. Än hit och än dit. Svårt för att bestämma sig för hur man egentligen vill ha det. Visst är det väl skönt att kunna göra som man vill och veta att dom klarar sig alldeles utmärkt utan min hjälp. Eller? Saknar jag verkligen den tid när man hade kalendern full av saker som barnen skulle göra och jag skulle köra dom till. När tvättkorgen svämmade över av kläder dom bara haft på sig en förmiddag. När det tog en halv dag att byta lakan i sängarna eftersom dom var så många. När man satt uppe halva natten för att man skulle hämta på något dansställe. När man inte kunde gå in i rummet för att golvet var fullt av leksaker dom inte plockat undan trots mitt tjat. När man fick diskutera i oändlighet vad vi skulle göra för att alla hade olika åsikter. När det tog en vecka att packa allt vi skulle ha med oss till sommarstugan. När man oroade sig fördärvad medan dom var ute på kvällarna.
JA, DET GÖR JAG!!!

Ha en underbar dag!
Kram

Annandag jul.

Godmorgon!

Finns en risk att det blir lite gnälligt idag. Halsen värker och jag slår Rod Stewart med hästlängder med min hesa röst. Sitter och nynnar "I am sailing, I am sailing" och funderar på om man skulle göra en karriär av det faktum att man låter precis som orginalet.
Ahhh, där slank det ner lite varmt te med honung i och genast känns det lite bättre. En näve alvedon på det så ska det nog gå.

Vad denna röda måndag kommer att erbjuda vet jag inte ännu. Den är ju röd så inget nyttigt i alla fall. Eftersom jag hann med tre filmer igår så får jag kanske göra något annat idag om inte ögonen ska bli fyrkantiga. Dessutom tycker jag mig se att åtminstone Doris behöver göra något annat än ligga och bli masserad över ögonen. Hennes favorit visserligen men två hela dagar kanske blir lite för mycket. Alma ligger visserligen gärna på rygg i famnen på mig och får magrubb men även hon har en gräns för hur mycket jag flyttar runt tarmarna på henne. Selma, ja, hon är nog den enda som inte har någon gräns för hur mycket man kan ligga på soffan om inte jag föser ner henne.


Funderar starkt på om inte stranden i Tobisvik är stället vi ska besöka idag. Min förkylning kanske blåser bort då. Man kan ju hoppas att det är höga vågor. Älskar havet när det är upprört till vansinnets gräns. Varmt kaffe i termosen när vinden sliter i öronen är gott. Undrar om jag kan locka min förkylda man med mig?

Det kommer inte att se ut som på bilden från i fjol men det är säkert lika mysigt som vanligt.

En riktigt god middag ska jag tillaga idag som ska avnjutas med ett gott glas vin. Ja, det är nog vad det blir idag. Det är ju trots allt fortfarande helg.
Det blev inte så gnälligt i alla fall. Det blir säkert en helt ok dag. Med eller utan förkylning.

Ha en underbar dag!
Kram