Mitt ansvar och andras.

Godmorgon!

Lägg inte över ditt ansvar som hundägare på andra!
Ett hundmöte igår på Revinge som i mitt tycke gick superbra uppfattades av den mötande hundägaren helt annorlunda och jag säger bara: lägg inte över ansvaret för hur mötet ska gå till enbart på den andra hundägaren. Så här gick det till:

På hedarna i Revinge springer mina hundar lösa och har hur roligt som helst. Låångt bort ser jag att en dam kommer gående med en stor svart hund och trots att mina hundar var långt ifrån hennes skriker hon hysteriskt att jag ska kalla in mina hundar. Ok. Detta har jag lite förståelse för. Hon kan inte veta om jag har kontroll på mina hundar. Doris, som vanligt lite för långt bort från mig, kommer klockrent på min inkallning och vänder låååååångt innan hon är framme hos tanten med hund och jag ser att hon har svåra problem med att hålla sin hund. Han var upphetsad till tusen. Selma som inte ens gjorde en ansats att lämna mig kopplade jag direkt. Doris kommer till mig och jag kopplar även henne. Alltså var det i mina ögon inga problem. Tvärt om. Mina hundar sprang inte fram och kom direkt på min inkallning. Jag var mycket nöjd med mina hundar och gick glad i hågen ner till vägen för att gå vidare och då mötte vi tanten (hm, var nog i min ålder) med hunden.

Döm om min förvåning när hon börjar råskälla för att jag haft mina hundar lösa. Va? säger jag. Här finns inga regler om att inte man får ha hundarna lösa. "Nej, men min hund blev galen när han såg dina lösa hundar säger hon!!!" Nu kröp mitt gamla hetsiga humör fram och jag var inte trevlig kan jag säga. "Jag kan väl för fan inte hjälpa att du inte kan hålla din hund! Skaffa en mindre!" Mina hundar skötte sig exemplariskt även i själva mötet och stod lugnt vid min sida medan tanten hetsade upp sig mer och mer. Hennes hund blev så klart inte lugnare av detta. Hon tyckte att jag skulle gått ett annat håll för att hon hade problem med att hålla sin hund!!! Ja men för fan! Jag ska väl inte ta ansvar för hennes hundägande!
"Idiot" sa jag bara till slut och gick vidare med mina, för dagen, väldigt duktiga hundar. Direkt efter släppte jag mina lösa igen och dom tittade inte ens åt hennes håll. Dom hade inget intresse alls för hunden. Hon ska inte bestämma om jag ska ha mina lösa eller inte. Lite skadeglad var jag över att mina skött sig så bra medan hennes hund uppenbarligen behövde gå en kurs tillsammans med sin i mitt tycke idiot till matte.

Man kan inte lägga över ansvaret på andra hundägare. Jag har full förståelse för att man kan ha problem med sin hund. Det är det många som har och mina sköter sig inte alltid så här bra men det är mitt ansvar inte andras. Hon gjorde så många fel så det får knappt plats i en bok. I en annat läge kunde jag ha gett henne en del tips på hur hon ska förändra detta så att hon slipper bli hysterisk när hon möter andra hundar men här ville jag mest ge henne på käften. Hon lade över hela ansvaret på mig.

Förutom denna incident hade vi en underbar stund på Revinge där hundarna var lösa och höll sig i närheten av mig hela tiden. Doris checkade in emellanåt hos matte och var glad och samarbetsvillig. Med andra ord lyckades tanten med hund inte förstöra hela utflykten. Däremot sabbade militärerna på regementet slutet av rundan genom att sätta igång en skjutövning och min skotträdda Selma försattes i ett tillstånd som var väldigt nära panik så då gick vi till bilen och åkte hem. Trots allt nöjda och trötta efter en stund på ett Revinge med blek decembersol och härlig luft.

Ha en underbar dag!
Kram

Tråkiga pauser.

Godmorgon!

När våra barn var små läste vi ofta Alfons Åberg för dom. I en av böckerna har Alfons och hans pappa tråkigt och farmor säger "det är bra att ni har tråkigt!" Det är så sant så.
För att uppskatta de roliga stunderna måste man ha lite grå vardag emellan.

Detta gäller även för våra hundar. Hur ofta har jag inte fått höra hur lyckligt lottade mina hundar är som får springa fritt ute på enorma beteshagar och skogar varje dag. Just det! Varje dag! Det är inte någon extra krydda i deras vardag. Det är den grå vardagen för dom. Nu tror jag inte att hundar behöver lika stor variation av tillvaron som vi. Mina hundar uppskattar säkert att få ha den frihet dom har till vardags men även jag måste göra andra saker för att dom ska få en varierad tillvaro. I mitt fall blir det en runda in till byn för en promenad på gatorna där eller en runda till havet där man visserligen också får springa fritt men där man emellanåt möter andra hundar och människor. Något vi aldrig gör på rundorna här hemma. Nyttigt!

Detta kan vi ta med oss in i själva träningen också. Genom att se till att själva träningen är det som är det lilla extra och pauserna är den lite grå vardagen. Om pauserna är det som är kalaset hur motiverad blir hunden på själva träningen då? Vi avbryter visserligen träningen för lite rolig lek ibland och det är nödvändigt för att hunden ska få rensa huvudet lite men om vi gör pauserna lite tråkiga blir hunden betydligt mer motiverad på att jobba.
Sen kan man även använda pausen till en belöning för att hunden jobbat bra. Om nosa i marken är en sak som hunden älskar varför inte använda det som belöning? Jobba - varsågod och nosa!
Hund som är svårmotiverad? Hitta det som motiverar din hund till att jobba. Det gamla tjatet: vad tycker din hund är en belöning? Är det en bit godis? Är det att få leka med en annan hund? Är det att få gå och nosa? osv.... Det är alltid hunden som bestämmer vad som är en belöning. Tycker den inte om oxfilé kan jag stå där med min fina köttbit och vifta. Hunden ser det inte som en belöning trots den dyra prislappen.

Men åter till dagens fundering. Om vi gör pauserna för roliga finns risken att hunden tycker träningen är tråkig. Pauserna är ju så mycket roligare! Har man en hund som inte vill ta spontan kontakt med mig kan man använda sig av detta. Vill du inte hålla kontakt med mig så blir det trååååkigt! Bind upp hunden i ett träd och låt den stå där och ha tråkigt. Hund tar kontakt. Gör en enkel övning. Bara en upprepning! Paus. Efter hand kommer man att kunna öka tiden hunden jobbar när hunden förstått att det lönar sig att hålla kontakt annars blir det tråkigt. Se till att belöningen blir uppskattad av hunden när den jobbar bra och se till att det blir väldigt trist om den inte bryr sig om dig.

Nu har jag inte själv detta problem eftersom mina för det mesta älskar att jobba. Om dom av någon anledning inte vill struntar vi bara i det. Då gör vi det en annan gång. Det kan jag göra eftersom dom för det mesta hoppar av glädje när jag tar fram godisväskan för att vi ska jobba. Alla kan ha en dålig dag då man inte mår så bra eller helt enkelt inte har lust. Det tycker jag även hundar kan få ha.

Ha en underbar dag!
Kram

Utmaning.

Godmorgon!

Utmaningar kan vara roliga och dom kan vara väldigt jobbiga. När det gäller hundar är det skitkul. Kanske inte så kul om det är en aggressivitet med i leken men annars går jag ordentligt igång av utmaningar.

Jag har nu fått en utmaning i form av en stooor vovve som har lite svårt att hålla kontakt med husse och matte. Rasen är självständig och ska i stort sett inte göra annat än ligga på gården och vakta. Men. Visst sjutton ska det gå att få honom att spontant ta kontakt med sin ägare. Han är världens snällaste och goaste hund. Underbar. Men han klarar sig alldeles utmärkt själv. Det finns verkligen ingen aggressivitet här. Trots att andra hundar säger till honom på skarpen när han kommer dönande bara hoppar han omkring av glädje. Helt oberörd över att den andra inte vill leka. Inte svarar han inte. Jo, med glädjeskutt. Det är mycket hund som glädjeskuttar så husse får allt hoppa med han också. Han har inte mycket att välja på.

Ägarna är väldigt engagerade och tack och lov helt emot att ta till hårda metoder för att få denna stora hund att funka. Det hade varit helt fatalt och farligt. Denna härliga hund vill man inte bli ovän med! Nu är risken som sagt obefintlig för han är snällheten själv. Jag har kommit att älska denna ursöta hund. Som tur är ska dom fortsätta gå kurs hos mig så jag slipper ta till lipen när jag ska säga adjö för denna gång.

Problemet med att han inte tar kontakt är som sagt en utmaning. En utmaning jag mer än gärna tar tag i. Tar jag hunden funkar det klockrent en liten stund sen tröttnar han även på mig. Jag har lite svårt att ta över honom i träningen för jag har helt enkelt inte muskelkraften. Jag far som en vante efter honom när han går iväg. Han behöver inte ens anstränga sig för att jag ska kana med. Han bara går. Underbara hund.

Hur ska jag nu lösa detta? Ja, det funderar jag mycket på. Variation på belöning är ett sätt som vi nog kommit på. Lek för att få igång honom. Mycket korta pass. Hålla inne belöningen lite, lite så han får jobba mer för kontakten. Egentligen inget annat än det jag skulle föreslå till alla som går kurs men här har vi en gosse som inte riktigt svarar på de saker som brukar funka på de flesta. Utmaning.
Jag får fortsätta att fundera och jag är säker på att vi kommer fram till en lösning.

Ha en underbar dag!
Kram

Fobier.

Godmorgon!

Oj, vad det var svårt idag. Att samla tankar som sen ska ombildas till ord. Huvudet surrar av saker jag vill skriva om men fingrarna lyder liksom inte. Skärp dig nu! Det här är ju en av dagens roliga stunder! Har man inget liv om man tycker att skriva blogg är en höjdare?

Jodå, jag har ett liv. Ett vanligt liv. Alla som känner mig vet att jag verkligen inte är någon jägare. Om nu människor kan delas in i kategorier på det viset. Jägare och farmare. Jag söker inte äventyren. Ett av mina stora vågade händelser i livet var att flytta från stan ut på landet. Bort från bekvämligheten av att ha nära till allting. Mycket vågat enligt mina mått mätt. Jag kände mig som en upptäcktsresande i en djungel av kannibaler när det begav sig. Jag mår bäst när det inte händer för mycket saker jag inte kan kontrollera.

Jag är rädd för att åka båt. Jag är flygrädd. Jag har höjdskräck. Om jag ska åka på semester kollar jag först vilka farliga djur som finns på destinationsmålet. Hur många som åker till Grekland vet att dom faktiskt har en orm där som är farlig? Nåja, den är inte farligare än vår huggorm men ändå! Skillnaden är att jag kollar upp såna här grejor. Då trotsade jag mina fobier och åkte i alla fall. Jag överlevde!
Även flygresan överlevde jag. Dom flesta gör det.

Jag är en mycket medveten hypokondriker. Inte på det planet att jag inbillar mig mina sjukdomar men om jag får ont i huvudet under en längre tid så är jag övertygad om att jag har en hjärntumör. Jag kan hela medicinska uppslagsboken utantill för jag måste ju ha koll på alla sjukdomar om jag nu skulle drabbas av t ex ont i magen. Sen att jag faktiskt har drabbats av de mest konstiga saker som t ex människans version av mul- och klövsjukan eller en hudsjukdom som ställde till det under en lång tid för att jag inte tålde att duscha så mycket som jag gjorde ger bara vatten på min kvarn. Eller som nu när man går och kollar sin syn och det inte bara behövs starkare glasögon. "du har början till starr!" Förstår ni vad jag menar? Är jag verkligen hypokondriker?? Jag bara undrar.

Min flygrädsla då. Jo, om något plan blir kapat eller störtar kan man ge sig sjutton på att det blir just det planet jag sitter i. Tro mig eller......? Det hjälper inte att alla säger att de flesta plan både kommer upp och ner säkert. Om det jag sitter i störtar hjälper ju inte det att alla andra kommer fram som dom ska. Vad gnäller alla för? Jag flyger ju! Även om jag är på gränsen till panik hela tiden. Jag gör det! Trotsar min övertygelse om att det ska gå åt helvete. Det värsta jag varit med om var när vi mitt i natten flög rakt igenom ett åskväder och oh, my god!!!! Det är inte naturligt att vi ska hänga där uppe. Då hade vi haft vingar!

Varje dag gör jag det farligaste man kan göra. Jag kör bil! Utan vare sig rädsla eller panik. Där har jag någorlunda kontroll. Även om jag inte kan kontrollera alla andra idioter som sitter bakom ratten runt om mig. Jag är givetvis bättre än alla andra på att köra bil. Hm.

Min höjdrädsla är inte logisk. Den är ofta inte det men den är verklig för mig. En köksstege kan försätta mig i ett paniktillstånd. Sonens trappa i hans hus kryper jag baklänges ner för. Balkonger undviker jag. Om man tar en flygscen på någon film jag sitter och tittar på blundar jag. Trots det har jag åkt linbana i alperna!

Är jag då en tragisk människa som borde fokusera på roligare saker än att vara rädd för löjliga saker? Nejdå, det är jag inte. Jag har faktiskt en stor skopa humor när det gäller mig själv. Det är lite kul att driva med sig själv. Jag har roligt åt alla mina fobier.
Men tro mig. Dom är verkliga.

Ha en underbar dag!
Kram

Bokmal.

Godmorgon!

En inventering av mina hundböcker som innehåller allt från valpträning till viltspår och problemhantering resulterade i att jag fick möblera om i bokhyllan. Det låg böcker lite här och lite där för att dom inte fick plats. Mina 60 böcker skulle stå fint i hyllan så där åkte kokböckerna in i förrådet istället.

Jag läser väldigt mycket som alla förstår. Det finns inget som överträffar känslan när man öppnar en ny hundbok och den är alldeles orörd. Är det dessutom en bok av mina favoriter då är känslan nästan religiös. Jag sitter oftast och nickar erkännande och kan ofta konstatera att det inte är något nytt för mig men man lär sig alltid något. Dessutom ska man hela tiden hålla sig uppdaterad på allt nytt som händer i forskningsvärlden och boken jag just nu läser av Per Jensen, "Hundens språk och tankar" rekommenderar jag till alla som hanterar hundar. Hans sätt att skriva om, ibland, lite invecklade saker är klockren! Man förstår direkt. Jag önskar att alla som behandlar sina hundar hårt läste det här!

I hyllan står även böcker av, för mig, tvivelaktiga hundtränare och det är bra. Jag tycker att man även ska läsa deras böcker för att försöka förstå hur dom tänker. Jag kan erkänna att när man läser ser det bra ut. Verkligheten är lite annorlunda. Man gömmer sig ofta bakom ord som "stark ledare" "dominans" osv. Men jag läser. Jag är öppen. Men nej. Det är inget för mig.

I hyllan står böcker av Jan Fennell som talar om stenåldersmetoder som att för att bli en bra ledare måste du äta först av maten osv. Då ler jag och undrar hur jag en gång kunde köpa det. Hur jag stod där med mitt kex och mumsade innan hundarna fick mat. Oj, vilket bra ledare jag blev. Hihi!

Barbro Börjesson finns där också. Med sina skramlande burkar och slängande av koppel. Dom metoderna har jag aldrig provat. Tack och lov för mina hundars skull.

Mest representerad i hyllan är Anders Hallgren. Denna underbara man med kärlek för hunden i överflöd. En man som alltid sätter hundens intressen i första rummet. Alltid utgår från hundens naturliga beteende när han tränar hund. Honom har jag även lyssnat på i verkligheten flera gånger och njutit av hans lugna, vänliga väsen. Underbar!

Om man gräver lite längre in i hyllan hittar man böcker om agility, spår, rasböcker, hur man lagar gott hundgodis och framför allt cirkuskonster! Lydnadsböcker i all ära men om jag ska ha kul med hunden plockar jag fram dessa böcker när jag saknar inspiration.

Oh, jag glömde en väldigt viktig bok jag fått av min man. "Vargen". En tjock bok med underbara bilder och hela vargens historia och levnadssätt. Den fick även den stå bland hundböckerna så klart. Hundens anfader.

Som alla förstår läser jag mycket men det jag lärt mig mest av är umgänget med alla hundar, mina och alla hundar jag träffar genom hundskolan. Inga böcker i världen kan ersätta det mina hundar lär mig. Varje dag!

Ha en underbar dag!
Kram

Åldersnoja?

Godmorgon!

Står på apoteket och ska köpa lite extra vitaminer eftersom jag nog behöver det nu i höstmörkret. Ett litet kosttillskott. På hyllan är det väldigt åldersindelat precis som i resten av samhället. "Mitt val". Upptäcker att jag står precis i gränslandet mellan kvinna i fertil ålder (nej, där är jag inte) och 55+ (raskt på väg till pensionen). Eftersom jag råkar vara 54 så tvekar handen våldsamt när jag sträcker mig mot burken för 55+. Tyvärr är det nog den som passar bäst. Suckar, tar burken och håller tummen för texten när jag kommer till kassan.

Ett besök hos optikern gjorde inte att jag känner mig yngre precis. Med den kraftiga försämring på ganska kort tid jag har misstänker hon starkt att jag har början till starr. Starr! Hallå, det är bara gamla människor som får det. Nejdå, säger hon. Det har krupit långt ner i åldrarna numera försöker hon tröstar hon mig med. Vilken tröst! Mig övertygar hon inte. Fram med käppen och rullatorn.

Jag åker hem och deppar lite med min just nu ständigt närvarande huvudvärk. Tar en kopp kaffe och funderar. Jag vägrar! Jag vägrar bli ett offer i denna åldersfixerade värld. En mycket god vän köpte sig ett par skitsnygga shorts och dotterns kommentar blev: "du är för gammal för dom!" Vem bestämmer det? Hon var jättesnygg i shortsen och har definitivt kroppen till att bära upp dom. Står det en åldersgräns på prislappen?

Jag älskar människor som är lite udda och går sin egen väg. Dom som skiter i vad andra tycker. Dottern som gick i långkjol i skolan trots att ingen annan gjorde det. För att hon trivdes i det och tyckte det var snyggt. Vad andra tyckte brydde hon sig inte om . Hon blev ivrigt uppmuntrad av oss. Stå upp för den du vill vara! Nu pratar jag inte om dom som vill sticka ut för att få uppmärksamhet. Nej, jag menar dom som verkligen inte bryr sig.
Jag själv bryr mig inte heller. Numera. Det är bara det där att åldern börjar göra sig påmind.

Nej vänta nu! Jag är för fasen inte gammal! Nu skiter jag i vad det står på åldersbeviset.
Om jag så småningom behöver opereras för starr är det bara så. Om någon snorunge tilltalar mig med "tant" tänker jag bara le. Jag tänker sluta täcka över badrumsspegeln. Varje rynka bär en historia och dom är mina. Jag tänker vara stolt över att jag bär på en massa livserfarenhet. Jag står mitt i livet och hör sen!

Ha en underbar dag!
Kram

Jag vill förstå.

Godmorgon!

Jag läser just nu en bok av en av mina stora favoriter Per Jensen. Hundens språk och tankar. Per Jensen är etolog och jag har haft den stora förmånen att fått lyssna på honom vid flera tillfällen. Han är en forskare som dessutom är en härlig föreläsare. Det är inte alltid så. Jag har suttit och lidit mig igenom föreläsningar som visserligen har haft intressanta ämnen men den som talat har liksom inte nått mina öron.
Det är svårt det där. När tabeller och statistik kommer på tavlan gäller det att man kan trollbinda publiken. Då behövs karisma och charm. Per har båda delarna anser jag. Kanske lite för att jag är så oerhört intresserad av själva ämnet. Det underlättar liksom.

Jag har några "hjältar" i min lilla hundvärld. Per är en av dom och Anders Hallgren är en annan. Björn Forkman sällar sig numera till den skaran även han efter att jag lyssnat på honom för ett litet tag sedan. Även han är etolog.

Gemensamt för dessa herrar är att alla hävdar med seriös forskning i ryggen att det finns ingen dominant hierarki i vargflocken. Alfavargen styr inte sin flock med total kontroll där ingen vågar ta egna beslut och handla därefter. Han trycker inte ner eller hämmar andra flockmedlemmar. Det skulle vara fullständigt fatalt för gruppen. I flocken behövs alla lika mycket. Var och en till sitt. Den som är bra på att jaga leder jakten. Den som är bra på att hålla vakt gör det och så vidare. Flockledaren är en viktig medlem som man ser upp till för att han har koll på läget.
Hierarkin kommer underifrån. Inte ovanifrån. Man är rädd om ledaren för att han är viktig för gruppen inte för att han är dominant.

Trots detta är det så många som håller fast vid det gamla förlegade sättet att se på detta. Gammal forskning bedrevs på vargar som levde i fångenskap och där är det ett helt annat läge. Man har kommit så mycket längre idag. Forskningen har gått framåt. Med stormsteg. Då blir man så ledsen när man hör saker som att tiken ruskar om sina valpar för att hålla dom i schack eller att hon trycker ner valpen för att den ska underkasta sig tiken. Inget kan vara mer fel! Tiken är oerhört tålmodig och den enda gången hon "tar i" är när hon ska vänja av valpen från att dia.

Detsamma gäller de vuxna flockmedlemmarna. En medlem som är nedtryckt och inte vågar ta egna initiativ är värdelös för flocken och dessutom kan den utsätta flocken för fara i skarpt läge. Alla har samma värde i flocken. Man kan inte ta ledarskap! Man ger ledarskap till den som förtjänar det!

Hur kan vi föra över detta beteende till oss som hundägare. Jo, genom att vara lugn, trygg, tålmodig och alltid ha koll på läget! Då får vi ledarskap! Ett ledarskap vi inte behöver bevaka genom att använda oss av orättvisa metoder.
De som trycker ner sina hundar eller använder sig av ännu värre saker har inte ledarskap! Icke! Dom har möjligen en hund som är rädd och mår dåligt och som inte vågar göra något på egen tass men den ser inte upp till sin "ledare"!!

Är ledarskap viktigt för dig måste du förtjäna det. För mig är inte ledarskap viktigt. I min flock får gärna hundarna ta egna initiativ. Jag tänker inte så mycket på att jag måste vara ledare. Det gör inte vargflockens ledare heller. Har jag koll på läget ger mina hundar mig ledarskap. Tänk efter. Det är vi som ser till att flocken får mat. Det är vi som tar initiativ till aktivitet. Det är vi som har koll på vem som kommer in i lyan. Det är vi som ser till att flocken är skyddad från fara. Vips, ledarskap! Utan att vi behöver trycka ner eller hota.
Visst är det fint!

Tänk att det finns så många som fastnat och stannat i det förlegade när dom kunde fått ett hundägarskap där hunden har ett värde och är lycklig. Är dom rädda för att tappa kontrollen? Känner dom ett behov av att utöva sin makt över en annan varelse? Ni som har en annan åsikt snälla hör av er. Jag vill så gärna försöka förstå ert sätt att se på saken.

Ha en underbar dag!
Kram