Brytningspunkt?

Godmorgon!

Lite då och då kommer man till brytningspunkter i livet. Ibland frivilligt och ibland ofrivilligt. Ibland blir det bättre och ibland är man tvungen att anpassa sig till det oundvikliga. Jag föredrar så klart en anpassning som jag själv planerat.
Jag har levt så länge att jag upplevt detta flera gånger. Det har inte alltid blivit bättre men man har kunnat gå vidare. Jag är inte så bra på att ta ett problem i taget. Samlar gärna ihop det i en klump och det blir bara rörigt i huvudet. Just nu är det rena kaoset. Saker och ting känns lite utanför min kontroll och jag kan inte bringa reda i varken vad jag vill eller vad som ska göras. Olika lösningar men inga bra än så länge.

Trots att jag kan verka som en person som söker förändringar, husdrömmen på Öland t ex, så är jag egentligen en som klamrar mig fast som en igel i det som är tryggt och bekant. Jag ska helst ha kontroll hela tiden. När jag inte har det kommer mörkret direkt. Då vill jag bara lägga av.  Alla som uppnått vuxen ålder vet att det är omöjligt att ha kontroll på allt och därför hamnar jag här emellanåt. Jag känner mig väldigt ensam i min situation trots att jag har människor omkring mig som vill hjälpa till att hitta lösningar. Jag vill verkligen inte ha någon förändring just nu! Jag mådde så bra och nu är jag på väg in i mörkret igen.

Jag kan fortfarande fungera i vardagen. Jag kan göra det jag ska. Jag kan fortfarande känna mig taggad till tusen när jag kör till jobb. Jag har fortfarande lika roligt när jag står på mina kurser och lägger all min energi på det som ska göras där. Jag har inga problem med att koncentrera mig på det som kommer upp och behöver lösas  där. Men när jag stänger bildörren och kör hem är det en helt annan sak. Då kommer den där känslan i magen. Känslan, jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Känslan av svek. Livets svek. Mådde du bra? Det ska vi snabbt ändra på!

Det är väl så här det ska vara. Det är väl så här det är för alla. Jag är inte unik. Alla har problem som dyker upp då och då. Ibland stora och ibland små. Kom inte med att det finns dom som har det värre. Leta inte upp någon som har svåra sjukdomar eller som mist allt dom äger och har. Det hjälper inte mig ett dugg. Jag är jag och har väldigt svårt att hantera detta just nu. Jag tar mig rätten att vara den jag är. Kan inte vara någon annan. Jag mår jävligt dåligt och behöver inte höra att någon annan har det sämre.

Det här kanske löser sig fortare än jag tror. Om jag kommer att må bättre av det återstår att se. Löser det sig inte får jag anpassa mig efter det. Jag är fullt medveten om det.  Det är dock nog inte den enda orsaken till min sinnesstämning. För ett år sedan var jag färdig med livet. Jag vill inte hamna där igen. Hur jag ska undvika det vet jag inte.

Har du läst ända hit och ångrat dig ber jag om ursäkt. Det var inte meningen att förstöra din måndag. Jag behövde sätta detta på "papper" för mig själv. Bloggen jag skriver är rak, ärlig och i första hand för mig själv. Men någonstans vill jag förmodligen tala om hur jag mår. Annars hade jag haft en liten dagbok med rosor på utsidan och ett litet sött lås som jag gömt under huvudkudden. Jag hade klistrat på ett leende som bara sitter på utsidan. Tack vare att jag älskar det jag gör behöver jag åtminstone inte fejka leendet där. Det är äkta.

Ha en underbar dag!
Kram