En gång såg min Selma ut så här. Vacker päls och smal midja. Sen slog livmoderinflammationen ner i hennes kropp och kastreringen var ett faktum. Två år gammal var hon bara. Nu är hon snart sex år och det är inte samma hund. Pälsen ser ut som om fan rent ut sagt och det finns hår så det räcker till minst en hund till. Midjan är försvunnen och det kvittar vad jag ger henne eller rättare sagt inte ger henne så minskar inte tyngden på vågen. Jag är så trött på det.
Tro mig när jag säger att hon får ingenting som skulle kunna sätta sig runt den där runda magen. Dietfoder är en självklarhet och motion får hon.
Vad ska man göra? Ingen tror mig när jag säger att hon inte får en massa godis. Det får hon inte! Hon får ett, säger ett knäckebröd varje kväll efter nattarundan för det är dom så vana vid hon och Doris och älskar det så det tänker jag inte också ta ifrån henne. Förutom det är det bara dietfoder som slinker ner i magen. Varför går hon inte ner i vikt?
Jag sliter mitt hår och söker på internet efter sjukdomar som skulle kunna orsaka denna totala brist på viktnergång. Inget stämmer på henne vad jag kan se. Hon är pigg och glad ( förutom alla hennes andra problem) men orkar så klart inte springa lika mycket som förr. Hon har ju för mycket att bära på. Veterinären säger bara att hon är en kraftig tik och det är hon och det är lätt att jämföra henne med spigget Doris som har en helt annan kroppsbyggnad och det är inte rättvist mot Selma som har tassar och ben som är dubbelt så stora. Hon är absolut en mycket kraftigare byggd golden men hon är tjock! Av vad? Varför?
Att vi sen var tvungen att kastrera en tik som är så osäker som henne är så klart väldigt olyckligt. Det blev hon inte bättre av. Det är ett känt faktum att osäkra hundar inte ska kastreras för det ökar osäkerheten. Men har man inget val så har man inte. Min stackars Selma mår inte bra. Inte har jag lyckats bättra på hennes självförtroende. Jag, som borde kunna det. Har ju faktiskt lite kunskaper i ämnet. Hon är rädd för det mesta. Andra hundar. Ljud. Översocial med människor på grund av sin osäkerhet. Nu sa jag att hon inte mår bra men det gör hon när hon får vara här hemma där det är säkert och tryggt. Därför får hon vara det för det mesta. Att det begränsar hennes liv sitter nog mest i mitt huvud. Hon har det bra när hon får vara med husse som är hennes trygghet i livet.
Det begränsar så klart även mig. Jag kan ju inte ta med henne någonstans. Måste alltid ta hänsyn till henne. Det gör jag så klart men det är jobbigt när man inte ens kan gå en runda här hemma på platser som hon inte är bekväm med. Det är så synd om henne när hon kryper ihop och drar som en oxe för att komma hem igen. Ibland går det bra när vi åker till något nytt ställe och ibland är det rena katastrofen. Det vet man så klart inte innan. Det kan vara en liten detalj som försätter henne i ett tillstånd då det blir väldigt jobbigt för oss allihop. Då spelar det ingen roll hur mycket vi försöker att avleda och få henne att tänka på annat. Hon ska hem!
Nu låter det som livet med Selma är rena helvetet. Det är det inte. Vi tar den hänsyn som behövs för att hon ska må något så när bra. Mitt hjärta blöder lite för hennes skull men som jag sa så mår hon bra här hemma.
Jag önskar så att hon skulle kunna leva ett annat liv min söta Selma men det är kanske en utopi. Osäker har hon alltid varit och hon är som jag nämnt i andra inlägg en hund som jag inte skulle ha valt på grund av andra saker. Jag är trots allt glad att jag gjorde det mot bättre vetande för hon har de underbaraste ögon som man kan drunkna i och hon är den snällaste hund på jorden. Min Selma.
Ha en underbar dag!
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar